Tacka vet ja slätta!

Ja, jag vet att jag brukar gnälla på att det är så platt och inga träd, för att inte tala om all blåst hemma i tift, men jag kan bara säga att jag är hemskt ledsen för dessa ord. Jag tycker om platt! Särskilt efter dagens löptur, första på 2,5 månad, så saknar jag linköping med omgivning massor. Där vet jag att när jag springer så kanske jag har en och en annan liten backe men de brukar oftast dyka upp lite lagom mitt i löpturen. Vilket är helt okej då är jag uppvärmd men inte så trött.

Dagens löptur var allt annat än östgötsk, den startade med 1 km uppför och eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle springa så fick jag vända och springa ytterligare lite uppför. Då hamnade jag i hästhagen och vart lite osäker på om det var okej att springa där, så jag tänkte att det är bäst jag springer tillbaka och pratar med de i stallet.

Det var okej, och eftersom jag hade en behaglig tur tillbaka så hade ju min guldfiskhjärna glömt hur jobbig första kilometern va, å tyckte då att eftersom jag ändå var ute och bara hade sprungit lite mera än 2 km så kunde jag ju ta ett varv till.

Väl tillbaka uppe i hästhagen var jag helt slut och de nya skorna gjorde mig inte till en vinnare, så då gav jag upp och sprang hem igen, nä tacka vet ja slätta rak, platt och lagom jobbig löpning.